Att vara barnlös

Jag har så mycket funderingar och ideér. Får man ha det som 40-årig tvåbarns morsa?!
 
Får och får... jag har det. Jag är inte alls klar med vad jag vill göra med mitt liv.
Jag har inget fast arbete och jag verkar inte ha något flyt i arbetssökandet. Fick ett vänligt nej på telefon så sent som idag, på en heltidstjänst som optikerassistent. Och jag har arbetat som det i flera år. Men men.
 
Jag halkade in i optikerbranschen av en slump då jag sökte en tjänst jag inte hade någon erfarenhet av. Men de såg potentialen och gav mig chansen till en ny karriär.
Och det gick bra i flera år, men så gick en chef i väggen och i samma veva jag tog på mig för mycket ansvar samtidigt som jag fortfarande hade svårt att anpassa mig till "familjen" (alla hade jobbat med varann tidigare på ett eller annat vis, förutom jag som var newbien) och jag kände mig rätt utanför när alla talade om sina barn.
 
Barn, som jag så länge velat ha, men som de inte visste något om. Jag talade om mina katter som mina bebisar. Vad ska man göra, man tar vad man har.
 
Det är någonting som händer med psyket, när man kommit till den insikten att man verkligen vill ha barn och så blir det inte riktigt som man tänkt sig och man kan inte förstå varför.
Jag hade en arbetskollega, en manlig sådan, som redan hade kommit ut med att han och hans fru hade problem med att få barn, så jag ville inte lägga kaka på kaka och säga att jag också hade samma problem. Så jag höll det för mig själv, som jag allt för många gånger gör. Jag vill inte vara till besvär, inte störa.
 
Men inombords så blir man mer och mer ledsen för varje ny dag som man är barnlös. Sambon och jag gick igenom en förberedande IVF undersökning, men de kunde inte hitta något fel. Att stress kan ställa till mycket problem.
 
Och visst var det så... ett halvår efter att jag blev uppsagd, blev vi gravida. Stressen hade släppt och lyckan var total när vi blev föräldrar till en frisk liten kille i mars månad året efter.
 
Idag är jag och sambon Jim, lyckliga föräldrar till två busiga killar, Emil och Oscar.
Jag har mina barn och då borde man väl vara nöjd. Jag fick som jag önskat.
 
Och visst... det är jag, men så var det ju det här med arbete.
 
Men de funderingarna får vi ta en annan gång.... stay tuned.
 
 
 
 
 
 
 

En cliffhänger...

Nu har jag flyt, så jag drar en historia till.
 
Ni vet när man har lyckats spara till sig så där fina naglar som man bara ser på alla andra. När man känner att woaw, de här skulle jag till och med kunna måla och det skulle se riktigt glammig ut. En trött tvåbarnsmamma som jag. Vilken lyx! Och så går man och slår i en av dem så den viker sig rätt bakåt.
Det smärtar till och helt plötsligt så har man ett vitt veck över nageln och undrar vad f-n det var som hände eller så går det så illa att den till och med går av, pang!
Jaha, så länge varande det glammet. Men... här tar inte sagan slut.
 
Nej, den är gången har jag en cliffhänger.
Och bokstavligen på min högra tumme (läs: den nageln jag slog i).
 
Jag tittar på tumnageln och det är inget veck på den, nej, den nageln står fortfarande fastvikt bakåt. Och hur gör jag nu. Jag känner smärtan och jag vet att det kommer att göra minst lika ont att vika tillbaka den där fliken igen. Men vad ska man göra....
så jag slår snabbt tillbaka fliken på plats och ser lite blod komma under nageln.
 
Jag var öm på den tummen i flera dagar. Och jag sket i att måla naglarna, man ser ju helt hallt ut när en nagel är av på det viset.

Att stå på alla fyra

Jag vet inte vad det är, jag börjar på ett inlägg, men verkar aldrig komma till skott.
Jag tror att det är för att jag har så mycket i mitt huvud just nu. Det känns som en tornado i skallen när jag funderar på allt. Och när jag kommer på något bra att skriva om, så blir inlägget mila långt och då är det inte så roligt längre.

Ta härom dagen t.ex när jag skulle lämna lillkillen Oscar på förskolan. Det var småkyligt ute och daggen täckte gräsmattan. När man kommer fram till förskolan man måste välja mellan att ta den långa vägen runt hela parkeringsplatsen som ligger som en vallgrav mellan gångvägen och front grinden som är vårt mål, eller så genar man ner för en minibacke som är brant som tusan.
Jag och Oscar brukar gena, precis som denna dagen.

Men det gick inte riktigt som det brukar gå till. I vanliga fall, rusar man ner som en bisonoxe och hoppas på att man kan bromsa farten där det planar ut. Den här dagen, kom jag visserligen ner, men på ett lite annat sätt än vanligt.

Gräsmattan var som sagt blöt av dagg (läs HAL) så jag halkade, säkert inte så graciöst som jag gärna velat, och båda fotlederna vek sig in under hela min kroppstyngd. NAJS! Not.

Och där stod jag på alla fyra, smärtan kom och mina tankar började vandra.... har jag stukat (jag förstod att jag inte brutit dem, för då hade smärtan varit olidlig) båda fötterna nu. Kommer jag att kunna att ställa mig upp...
Oscar ställer sig snabbt bredvid och frågar om jag gjort mig illa. En cyklist stannar till uppe på backen, där vi skulle gå ner ifrån och frågar flera gånger om jag behöver hjälp. Fortfarande chockad, får jag ur mig:
- Jag borde kanske försöka ställa mig upp.
Och precis som de orden yttrar sig ser jag i ögonvrån hur han halkar på exakt samma ställe och landar med ett duns på rumpan.
- Oj, här var det visst lite halt, får han ur sig, och kravlar sig upp till stående.
- Ja, det var därför jag står här på alla fyra sa jag, samtidigt som jag tackar för erbjuden hjälp och lyckas ställa mig upp på fötter igen.

Lika snabbt som han dök upp, försvann han bort på sin cykel. Och Oscar tittar oroat på mig och frågar om jag är ok.
Vi hjälps åt att skaka av allt gräs på mina kläder och så försäkrar jag Oscar om att jag är ok, bara lite öm i fotlederna. Och det kändes i några dagar kan jag säga. Men himla tur att det gick bra.

Nu ska jag bara ta tag i kommunen igen (Läs: har försökt tidigare, men kom ingen vart) och få till en trappa där istället, så att vi som kommer till förskolan från det hållet inte ska behöva gå runt hela parkeringen för att ta oss ner till grinden som via genvägen bara är 10 meter ifrån.

Ha en bra dag allesammans.
Visa fler inlägg