Jag har nog kreativ adhd

Åh, vad jag är velig. Jag har nog kreativ adhd. Jag KAN INTE bara göra en grej. Bara måla tavlor eller bara renovera möbler eller bara göra smycken. Men jag hinner inte göra allt, om jag ska starta ett företag, vilket jag
ju jättejättegärna vill.
 
Ena dagen tänker jag, yes, det är tavlor jag vill göra.... men så ser jag en ful möbel som behöver min hjälp och då står jag där som värsta idioten med penseln i högsta hugg och målar liv i möbeln. Den får ett förlängt liv istället för att slängas på en soptipp och glömmas bort.
Samma sak är det med mina smycken. De har varit något annat, sett helt annorlunda ut, men nu har de blivit lovestruck av mig och fått sig en ny stil, en ny konstallation att ingå i. De fortsätter att leva.
 
Och tavlorna, det är visserligen inte återbruk men det ger mig så mycket glädje att få kladda hur jag vill, se hur någonting kommer fram ur det kladdet och den härliga känslan när man krossat alla sina negativa tankar i "the ugly stage" och man kommer ut på andra sidan med något helt underbart.
Det kan ta en dag, det kan ta flera år. Man vet aldrig förrän man står där framför tavlan och den tystnar. Den vill inte ha en enda skvätt, inte ett penseldrag till på sig. Den är klar.
 
Men det är inte bara det, jag bygger och gör om saker och ting hemma hela tiden. Jag måste sluta med det.
Men det går inte. Det är som ett kreativt ADHD. Jag kan inte sluta. Ideérna tar tag i mig och jag slukas med.
 
Vad ska man göra när man inte kan ställa sig i ledet och stå stilla? Vad gör man då?

Att vara barnlös

Jag har så mycket funderingar och ideér. Får man ha det som 40-årig tvåbarns morsa?!
 
Får och får... jag har det. Jag är inte alls klar med vad jag vill göra med mitt liv.
Jag har inget fast arbete och jag verkar inte ha något flyt i arbetssökandet. Fick ett vänligt nej på telefon så sent som idag, på en heltidstjänst som optikerassistent. Och jag har arbetat som det i flera år. Men men.
 
Jag halkade in i optikerbranschen av en slump då jag sökte en tjänst jag inte hade någon erfarenhet av. Men de såg potentialen och gav mig chansen till en ny karriär.
Och det gick bra i flera år, men så gick en chef i väggen och i samma veva jag tog på mig för mycket ansvar samtidigt som jag fortfarande hade svårt att anpassa mig till "familjen" (alla hade jobbat med varann tidigare på ett eller annat vis, förutom jag som var newbien) och jag kände mig rätt utanför när alla talade om sina barn.
 
Barn, som jag så länge velat ha, men som de inte visste något om. Jag talade om mina katter som mina bebisar. Vad ska man göra, man tar vad man har.
 
Det är någonting som händer med psyket, när man kommit till den insikten att man verkligen vill ha barn och så blir det inte riktigt som man tänkt sig och man kan inte förstå varför.
Jag hade en arbetskollega, en manlig sådan, som redan hade kommit ut med att han och hans fru hade problem med att få barn, så jag ville inte lägga kaka på kaka och säga att jag också hade samma problem. Så jag höll det för mig själv, som jag allt för många gånger gör. Jag vill inte vara till besvär, inte störa.
 
Men inombords så blir man mer och mer ledsen för varje ny dag som man är barnlös. Sambon och jag gick igenom en förberedande IVF undersökning, men de kunde inte hitta något fel. Att stress kan ställa till mycket problem.
 
Och visst var det så... ett halvår efter att jag blev uppsagd, blev vi gravida. Stressen hade släppt och lyckan var total när vi blev föräldrar till en frisk liten kille i mars månad året efter.
 
Idag är jag och sambon Jim, lyckliga föräldrar till två busiga killar, Emil och Oscar.
Jag har mina barn och då borde man väl vara nöjd. Jag fick som jag önskat.
 
Och visst... det är jag, men så var det ju det här med arbete.
 
Men de funderingarna får vi ta en annan gång.... stay tuned.
 
 
 
 
 
 
 

En cliffhänger...

Nu har jag flyt, så jag drar en historia till.
 
Ni vet när man har lyckats spara till sig så där fina naglar som man bara ser på alla andra. När man känner att woaw, de här skulle jag till och med kunna måla och det skulle se riktigt glammig ut. En trött tvåbarnsmamma som jag. Vilken lyx! Och så går man och slår i en av dem så den viker sig rätt bakåt.
Det smärtar till och helt plötsligt så har man ett vitt veck över nageln och undrar vad f-n det var som hände eller så går det så illa att den till och med går av, pang!
Jaha, så länge varande det glammet. Men... här tar inte sagan slut.
 
Nej, den är gången har jag en cliffhänger.
Och bokstavligen på min högra tumme (läs: den nageln jag slog i).
 
Jag tittar på tumnageln och det är inget veck på den, nej, den nageln står fortfarande fastvikt bakåt. Och hur gör jag nu. Jag känner smärtan och jag vet att det kommer att göra minst lika ont att vika tillbaka den där fliken igen. Men vad ska man göra....
så jag slår snabbt tillbaka fliken på plats och ser lite blod komma under nageln.
 
Jag var öm på den tummen i flera dagar. Och jag sket i att måla naglarna, man ser ju helt hallt ut när en nagel är av på det viset.
Visa fler inlägg