Det är fredag kväll

En stor sak för många. En chans att andas ut. Att dra av sig arbetskläderna för att blotta en
nattfjäril som gillar att springa på krogen och dansa och dricka drinkar med vänner och bekanta.
 
 
Det har aldrig varit jag. Visst har jag haft min del av sådant också men det var en övergående
period. I dagsläget hade jag dock inte sagt nej till en "girls night out". Men det var sä jä-la länge
sedan att jag inte ens vet vad det betyder längre.
 
Jag saknar att ha en bästis, tjej varianten. Och nej, det går inte lika bra med en gaykille =)
När hade jag det senast? En tjej som jag kunde berätta allt för (nästan) och som jag satt och
fnissade och grät med vartannat. Hm... låt se här... någon gång innan år 2000 någonting sånt.
 
Jag har inte hittat någon tjejkompis i Göteborg sedan jag flyttade hit. Eller snarare, ingen tjej
har velat ha mig som kompis på det viset. Jag har gått en massa kursen och utbildningar men 
jag har aldrig fått någon att fika med ens på rasterna. Alltid varit den där "ensamvargen". Inte
av eget val, utan jag har väl inte "det" som krävs för att få bli vän med någon.
 
Jag vill bara ha någon som ringer och hör hur jag mår, kanske skvallra om något helt obetydligt,
bestämma en fika nån dag, berätta om sina senaste klädköp, vilka som gjort vad eller whatever.
Fattar ni vad jag menar?
Ibland känner jag mig så himla lost. Jag vet inte längre hur man gör för att få kompisar. Vet ni?
 
Don´t get me wrong. Min sambo, Jimbo är min själsfrände och min bästa vän ever. Men han är
från en annan planet än mig. Och ibland måste man bara få prata med sin egna "sort".
 
Så, vem är på en "girls night out"? Anybody?
 
Nu ska jag gosa med sambon i soffan och dricka ingefärsTE. Over and out.
 
 
 
 
 

Vad gör man när kokan hjärnan över?

 
 
Ja, ni hör ju. Jag är helt lost. VAD GÖR MAN NÄR HJÄRNAN KOKAR ÖVER, ska ju
rubriken lyda så klart.
 
Jag är som en svamp som tar till mig allt, utan att egentligen vilja det. På gott och ont.
För mig finns bara två sätt att skingra tankarna. Det är när jag helt ger mig hän till att vara
med barnen, i stundens ögonblick OCH när jag pysslar. Inget av dem är lätta att göra i det
här stressade, prestationskrävande samhället vi lever i.
 
Men felet med mig är att jag sätter för mycket press på mig själv för ingenting.
 
VEM BRYR SIG OM:
- jag får A eller Ei i betyg,
- vad jag har på mig när jag går utanför dörren,
- jag inte planterar ALLA frön just idag,
- att det ligger oupphängd tvätt i tvättmaskinen ett tag till,
- att den gamla damen som bodde under oss i förra lägenheten har blivit tvungen att flytta
till ett äldreboende (saknar henne),
- att det där pappret som skulle skickas in till förskolekontoret ligger kvar på arbetsbordet,
- att sambon fortfarande inte har sökt det där jobbet som skulle vara helt perfekt för honom
(sista ansökningsdagen är imorrn (?),
- att det ligger leksaker utspridda i hela lägenheten och vardagsrumsmattan är så skitig att
fåglar skulle kunna bygga bo där,
- när ens syster låtsas som att man inte finns,
- när ens grannar mår dåligt och behöver någon att prata med,
- smycket som gjordes inte kommer att hålla för evigt,
- att barnen ska få i sig så mycket ekologisk mat som möjligt,
- att man knappt har pengar till hyran denna månad,
- att ens mamma känner sig ensam,
- att sambon mår dåligt över att hans pappa är en skitstövel,
- vad  barnet på nästa kalas ska tycka om sin present från oss,
- syrenen på balkongen har överlevt en till vinter,
- katten som kräks och kissar oroandevis mycket,
- att maten man stått och lagat inte äts av barnen,
- att vännen som fått barn inte vill dela sig glädje med oss,
- att kuddarna man köpte inte matchar med resten av rummet,
- att barnen inte ska utsättas av gömda kemikalier i kläder, leksaker och framför allt mat, 
- att ens pappa får ett utbrott och bara tar pick och pack och drar när han för en gång skull
ska vara här och umgås med oss i några dagar,
- att man har varit en dålig vän och satt allt annat framför att träffas,
- att soppåsarna är överfulla och måste tas ut idag,
- att skita i sköljmedlet och tvätta med eko tvättbollar istället,
- att sniglarna som kommer ut i regnet inte ska bli överkörda av barnvagnen, 
Vem bryr sig om allt det här egentligen?
Jo, JAG JAG och åter JAG.
 
Men jag måste lära mig att jag kan inte vara överallt samtidigt. Men i mitt huvud är jag det.
Och det är då det uppstår kaos. Jag känner mig stressad över framtiden, jag känner mig
misslyckad, jag känner mig missförstådd och förbisedd. Jag känner mig tjock och ful,
jag känner mig ledsen. Jag känner mig ensam med alla tankar. Inte alltid men det kommer i vågor.
 
Det är inget som jag berättar utåt därför att mina problem känns så små jämfört med andras.
Och jag vill inte tynga ner andra med mina små idiot grejer.
 
Men jag trodde aldrig att mitt liv skulle se ut så här när jag snart är 40 år (jag är 38 år). Och
det blir inte bättre av att man sitter och läser alla lyckade storbloggare som lyckas med allt
de tar för sig. De släpper böcker, säljer sina "produkter" som smör, får samarbeta med
otroliga företag, har "miljoner" läsare, får gratis gåvor hit och dit skickade till sig från läsare
och företag, äter och tränar rätt, har underbara bostäder, köper hus och sommarstugor, går
på spabehandlingar och har business meetings med lunch på stans dyraste och coolaste
caféer medan de funderar över vilken färg på nagellacket de ska lägga ut på senaste
instagrambilden. (Näe, jag är inte bitter jag =).
 
Jag vet att jag kan mycket, väldigt mycket. Tyvärr tar jag mycket för givet. Jag tror att bara
för att jag kan det, så kan alla andra också det. Så är det ju inte riktigt. Jag måste lära mig
att ta tillvara på mina kunskaper och dela med mig. Jag måste lära mig att ingen behöver
tala om för mig att jag är duktig, jag borde veta det själv.
 
Jag kan inte be om hjälp, jag kan inte stjälpa ut hela min själ på golvet, jag kan inte berätta
för någon hur jag egentligen känner. Jag är inte sådan. Jag tar in alla andras känslor som
i en flaska och korkar igen. Men vad händer med mig då?
 
Det här inlägget tar emot att lägga ut. Det har faktiskt fått ligga här och gro ett tag. För jag
skriver inte sådana här saker för alla att läsa. Jag bara tänker på det.
 
Det är nog därför jag skulle behöva börja på yoga igen. Men det är ju så j-vla dyrt. Yogan
hjälper dig att släppa på trycket uppe i knoppen och ta ut det i hela kroppen och så släppa
loss det. Jag behöver verkligen släppa ut det. Det här inlägget är en början i rätt riktning.
Jag kommer säkert att stötta mig med några när jag lägger ut detta, men jag har väl rätt att
föra min egen talan, eller?
 
Såg ett citat härom dagen som jag tyckte var bra. "Kvinnor som klipper ny frisyr står inför
stora förändringar". Så jag gjorde en liten förändring i hopp om stora förändringar inom snar
framtid.
 
Vad tycks?
 
 
 
Visa fler inlägg