Att stå på alla fyra

Jag vet inte vad det är, jag börjar på ett inlägg, men verkar aldrig komma till skott.
Jag tror att det är för att jag har så mycket i mitt huvud just nu. Det känns som en tornado i skallen när jag funderar på allt. Och när jag kommer på något bra att skriva om, så blir inlägget mila långt och då är det inte så roligt längre.

Ta härom dagen t.ex när jag skulle lämna lillkillen Oscar på förskolan. Det var småkyligt ute och daggen täckte gräsmattan. När man kommer fram till förskolan man måste välja mellan att ta den långa vägen runt hela parkeringsplatsen som ligger som en vallgrav mellan gångvägen och front grinden som är vårt mål, eller så genar man ner för en minibacke som är brant som tusan.
Jag och Oscar brukar gena, precis som denna dagen.

Men det gick inte riktigt som det brukar gå till. I vanliga fall, rusar man ner som en bisonoxe och hoppas på att man kan bromsa farten där det planar ut. Den här dagen, kom jag visserligen ner, men på ett lite annat sätt än vanligt.

Gräsmattan var som sagt blöt av dagg (läs HAL) så jag halkade, säkert inte så graciöst som jag gärna velat, och båda fotlederna vek sig in under hela min kroppstyngd. NAJS! Not.

Och där stod jag på alla fyra, smärtan kom och mina tankar började vandra.... har jag stukat (jag förstod att jag inte brutit dem, för då hade smärtan varit olidlig) båda fötterna nu. Kommer jag att kunna att ställa mig upp...
Oscar ställer sig snabbt bredvid och frågar om jag gjort mig illa. En cyklist stannar till uppe på backen, där vi skulle gå ner ifrån och frågar flera gånger om jag behöver hjälp. Fortfarande chockad, får jag ur mig:
- Jag borde kanske försöka ställa mig upp.
Och precis som de orden yttrar sig ser jag i ögonvrån hur han halkar på exakt samma ställe och landar med ett duns på rumpan.
- Oj, här var det visst lite halt, får han ur sig, och kravlar sig upp till stående.
- Ja, det var därför jag står här på alla fyra sa jag, samtidigt som jag tackar för erbjuden hjälp och lyckas ställa mig upp på fötter igen.

Lika snabbt som han dök upp, försvann han bort på sin cykel. Och Oscar tittar oroat på mig och frågar om jag är ok.
Vi hjälps åt att skaka av allt gräs på mina kläder och så försäkrar jag Oscar om att jag är ok, bara lite öm i fotlederna. Och det kändes i några dagar kan jag säga. Men himla tur att det gick bra.

Nu ska jag bara ta tag i kommunen igen (Läs: har försökt tidigare, men kom ingen vart) och få till en trappa där istället, så att vi som kommer till förskolan från det hållet inte ska behöva gå runt hela parkeringen för att ta oss ner till grinden som via genvägen bara är 10 meter ifrån.

Ha en bra dag allesammans.