Att vara barnlös

Jag har så mycket funderingar och ideér. Får man ha det som 40-årig tvåbarns morsa?!
 
Får och får... jag har det. Jag är inte alls klar med vad jag vill göra med mitt liv.
Jag har inget fast arbete och jag verkar inte ha något flyt i arbetssökandet. Fick ett vänligt nej på telefon så sent som idag, på en heltidstjänst som optikerassistent. Och jag har arbetat som det i flera år. Men men.
 
Jag halkade in i optikerbranschen av en slump då jag sökte en tjänst jag inte hade någon erfarenhet av. Men de såg potentialen och gav mig chansen till en ny karriär.
Och det gick bra i flera år, men så gick en chef i väggen och i samma veva jag tog på mig för mycket ansvar samtidigt som jag fortfarande hade svårt att anpassa mig till "familjen" (alla hade jobbat med varann tidigare på ett eller annat vis, förutom jag som var newbien) och jag kände mig rätt utanför när alla talade om sina barn.
 
Barn, som jag så länge velat ha, men som de inte visste något om. Jag talade om mina katter som mina bebisar. Vad ska man göra, man tar vad man har.
 
Det är någonting som händer med psyket, när man kommit till den insikten att man verkligen vill ha barn och så blir det inte riktigt som man tänkt sig och man kan inte förstå varför.
Jag hade en arbetskollega, en manlig sådan, som redan hade kommit ut med att han och hans fru hade problem med att få barn, så jag ville inte lägga kaka på kaka och säga att jag också hade samma problem. Så jag höll det för mig själv, som jag allt för många gånger gör. Jag vill inte vara till besvär, inte störa.
 
Men inombords så blir man mer och mer ledsen för varje ny dag som man är barnlös. Sambon och jag gick igenom en förberedande IVF undersökning, men de kunde inte hitta något fel. Att stress kan ställa till mycket problem.
 
Och visst var det så... ett halvår efter att jag blev uppsagd, blev vi gravida. Stressen hade släppt och lyckan var total när vi blev föräldrar till en frisk liten kille i mars månad året efter.
 
Idag är jag och sambon Jim, lyckliga föräldrar till två busiga killar, Emil och Oscar.
Jag har mina barn och då borde man väl vara nöjd. Jag fick som jag önskat.
 
Och visst... det är jag, men så var det ju det här med arbete.
 
Men de funderingarna får vi ta en annan gång.... stay tuned.