En cliffhänger...

Nu har jag flyt, så jag drar en historia till.
 
Ni vet när man har lyckats spara till sig så där fina naglar som man bara ser på alla andra. När man känner att woaw, de här skulle jag till och med kunna måla och det skulle se riktigt glammig ut. En trött tvåbarnsmamma som jag. Vilken lyx! Och så går man och slår i en av dem så den viker sig rätt bakåt.
Det smärtar till och helt plötsligt så har man ett vitt veck över nageln och undrar vad f-n det var som hände eller så går det så illa att den till och med går av, pang!
Jaha, så länge varande det glammet. Men... här tar inte sagan slut.
 
Nej, den är gången har jag en cliffhänger.
Och bokstavligen på min högra tumme (läs: den nageln jag slog i).
 
Jag tittar på tumnageln och det är inget veck på den, nej, den nageln står fortfarande fastvikt bakåt. Och hur gör jag nu. Jag känner smärtan och jag vet att det kommer att göra minst lika ont att vika tillbaka den där fliken igen. Men vad ska man göra....
så jag slår snabbt tillbaka fliken på plats och ser lite blod komma under nageln.
 
Jag var öm på den tummen i flera dagar. Och jag sket i att måla naglarna, man ser ju helt hallt ut när en nagel är av på det viset.